Alldeles nyss avslutades förbundets halvårsmöte, där samtal om bl.a. det stigande antalet ungdomsmedlemmar och planer för fler endagskurser för unga under 2015 diskuterades. Björn Midböe, som det har publicerats en intervju med på den här sidan, valdes dessutom in som ny styrelsemedlem!

 

Lördagen den 22 november, klockan 16.00 har Värmlands Spelmansförbund sitt halvårsmöte i Västanå teaters lokaler i Sunne.

Samma dag bjuder Sunne Danshus in till folkmusikkväll med Nina Perez och Jeanette Eriksson!

Nina Perez och Jeanette Eriksson är två väletablerade folkmusiker med ett musikaliskt fäste i Skåne. De har en förkärlek för slängpolska, som de spelar med ett härligt dansant sväng. På Sunne Danshus gör de sin debut som duo, och de kommer inte göra dig som är danssugen besviken.

Dansworkshopen 19.30-20.30 kommer att fokusera på slängpolska. I pauserna spelar bl.a. Folkbeat, studenter från Ingesund och Värmlands Spelmansförbund.

Fika finnes som vanligt; rikligt, smaskigt och prisvärt.

Inträde 120/80.

Välkomna!

 

En av våra medlemmar har under våren arbetat med digitalisering av delar av Värmlands Museums stora arkiv av intervjuer och folkmusik inspelat på rullband. Värmlands Spelmansförbund har fått en egen intervju med Björn Midböe, som under sin utbildning inom arkivkunskap skrivit en uppsats där han behandlar digitaliseringen av samt potentiella användningsområden för arkivet. Detta arbete är givetvis något vi inom spelmansförbundet ser mycket positivt på och det är ett arbete vi vill lyfta fram och förmedla till alla andra medlemmar!

Berätta om uppsatsen! Titeln är ”Levandegöra ett musikarkiv”; vad är det som skall levandegöras?

Det är att det skall användas, det är min målsättning och jag hoppas att mitt arbete kan vara en hjälp till att det levandegörs. Anledningen till att jag valde musikarkivet på Värmlands museum som ämne när jag skrev uppsats i arkivkunskap var att jag hade hört att det inte var brukat så mycket alls, och att det bara stod och samlade damm egentligen. Det var min tanke från början, och det blev titeln på uppsatsen. Det kanske låter pretentiöst…

Men det skall det väl vara? Det är åtminstone en vacker pretention.

Det var väl inte meningen att uppsatsen i sig skulle levandegöra det, men kanske vara ett stöd för det.

Det här arkivet på Värmlands museum, är det känt på t.ex. universitetet och arkivkunskapsutbildningen?

Ja, de känner till det. För några år sedan var det en annan som också skrev en uppsats om musikarkivet. Jag tror hon är registrator på Karlstad Universitet idag; hon läste också arkivkunskap. Så de kände till det, men de har nog bra koll på alla arkivbestånd.

Arkivkunskap, berätta lite mer om vad det innefattar.

Själva ämnet är ganska brett. Hantverket som en arkivarie håller på med är att ordna och förteckna material, så det är en viktig del. Sedan är det andra saker som lagstiftning inom det offentliga; de flesta arkivarier jobbar på myndigheter och i den offentliga sektorn, på kommuner och så där. Det finns en arkivlag, så lagstiftning är också viktigt. Sedan finns det också arkivvård, att se till att det är rätt papper och rätt miljö och rätt förvarat och så vidare, samt dokumenthantering, som behandlar den byråkratiska processen.

Hur mycket om själva användarna av arkivet behandlar man inom utbildningen? Hur man lär man sig om att tillgängliggöra arkivmaterial?

På ett sätt ingår det, det som brukar kallas för arkivpedagogik, och den delen handlar om att presentera arkivbeståndet så att det blir lättförståelig för vanligt folk, de som inte är fackmän.

Menar du hur man ordnar materialet så att det blir lättförståeligt?

Nej, snarare hur man presenterar det. En arkivaries uppgift är inte bara att ordna, förteckna och hålla sig för sig själv, utan den skall kunna ge instruktioner så att andra kan ta fram det de är intresserade av.

Du skriver in uppsatsen på ett ställe att ”Materialet är tillgängligt för allmänheten, men det efterfrågas nästan inte alls”. Varför tror du att det är så? Är det en kulturskatt som är värd att bevaras om ingen efterfrågar det?

Att det inte utnyttjas så mycket är vad jag har fått höra. Folk bryr sig, men det är inte så vida känt. Det finns en krets som känner till det, men för många är det nog okänt, framför allt att det finns så mycket av det också.

”Bevarandet i sig har dock egentligen inget egenvärde, för att arkivverksamheten ska bli meningsfull så gäller det att materialet också används” skriver du också. Hur tycker du att materialet borde tillgängliggöras? Hur skulle du vilja se det presenterat?

Det finns olika typer av användare, t.ex. elever som läser om folkmusik som på Ingesund. Jag tycker att det är en bra sak att folkmusikelever inte lär sig någon kanon, att folkmusik låter likadant oavsett vilken högskola man är på i Sverige. Jag tycker att den här principen gräv där du står är väldigt bra, och i fall de skulle ha något kursmoment där de skulle gräva djupare i någon enskild tradition, då skulle materialet vara lämpligt för dem. De skulle kunna ta ut musiken och lyssna och lära sig musikaliska dialekter.

Det är ju enda källan tillbaka som finns, det här arkivet, förutom spelmän som fortfarande spelar traditionellt.

Ser du det här materialet som lättillgängligt för vem som helst, eller krävs det ett visst mått av förkunskap inom folkmusik för att få ut något av det? Om materialet skulle vara digitaliserat och sökbart på ett enkelt sätt, skulle det kunna erbjuda ett ”Värmländsk Folkmusik-Spotify” på sätt och vis?

I nuläget så krävs det en del att lyssna på rullbanden, men ponera att man har digitaliserat det så behövs det inte några särskilda förkunskaper, förutsatt att man har gjort det sökbart. Det är vanlig svenska de pratar i inspelningarna och man behöver inte någon speciell etnologisk bakgrund för att kunna ta till sig av det. De kanske nämner en eller annan spelman, men det går att ta reda på vem det är.

Det skapar en kedja vidare att söka igenom.

Ja, det är ju så.

Har du stött på några hinder eller problem när du har digitaliserat eller samlar information omkring ditt arbete.

Hinder, nja… Jag hade väl en idé från början, där jag tänkte utreda arkivbeständigheten på rullbanden. Ta reda på hur länge då håller och sådant, för att kunna ta reda på hur lång tid det kommer ta innan de är förstörda av ålder. Det var inte lätt, det gick inte riktigt att utreda det. Rullband är ändå inte så gamla; de började väl användas för cirka 50 år sedan. Det finns band som har gått sönder och som inte håller så bra kvalitet, men det var svårt att ta reda på mer än så. Jag fick ändra på frågeställningen därefter.

Din uppsats är tvådelad på sätt och vis, en om den tekniska aspekten med digitalisering och den andra om en möjlig användning av arkivet, nämligen släktforskningsmöjligheten via materialet. Vilken sida av detta har varit det mest intressant tycker du?

På ett sätt sitter de ihop, för att en förutsättning för att släktforskare skall kunna ta del av det är kanske att man digitaliserar det och framför allt att man skapar registret över informationen. Jag tror att många skulle kunna ha glädje av det. I uppsatsen finns det med ett eget exempel: en släkting till mig, Magnus Olsson. Jag inte är släkt med honom i direkt nedstigande led utan via omvägar, men han är ändå är Arvikas storspelman och jag tycker ändå att det är roligt att klä personen som jag spelar polskor efter. Men sen så tror jag även att ättlingar som inte spelar tycker att det är kul att det finns musik efter någon. De som är släktforskare vill inte bara ha det där trädet, utan de vill även klä personerna i så stor utsträckning som möjligt. Jag tror att det kan vara en källa för icke-folkmusikintresserade släktingar. Jag skriver i uppsatsen att sammantaget finns det säkert många tusen personer i det här registret.

”Det viktigaste är att skapa sökvägar in i arkivet” skriver du i slutsatsen, och du har nämnt det nu också. Det är rätt tidskrävande uppgifter; hur ser fortsättningen på det du har gjort nu? Vad krävs för att fortsätta?

Ja, ifall man vill göra det på det sätt som jag arbetat så krävs det att man lägger ner tid och att man är några stycken. Det här att skapa bättre sökvägar det skriver jag kanske inte om i uppsatsen, men enligt vad jag har hört att de gjort i Västergötland är att skapa forskarstationer, som de kallar det. De har gjort det känt på museum och bibliotek att här finns material att tillgå. De har marknadsfört det mer så att folk direkt har blivit medvetna om att man kan gå dit och lyssna på den datorn. Det är ett steg som jag tror vore bra, man skulle kunna inviga den forskarstationen på biblioteken i Värmland och då kanske det kommer dit lite folk.

Rättigheter till inspelat material är en välkänd snårskog. Hur ser situationen ut just nu med materialet?

Värmlands museum äger inte allt material, en stor del av det är deponerat där av privata arkivskapare. Den förra folkmusikarkivarien på museet, Karin Olsson, tog fram kontrakt med depå-ägarna angående lyssning av materialet på plats, så för avlyssning är det fritt fram. Något som inte finns med i kontrakten är digitaliseringsbestämmelser, hur något sådant skulle kunna göras.

De depå-ägarna som har sina samlingar på museet idag, äger de rättigheterna till sitt eget material, eller har de i sin tur en rättighetsproblematik mot de som är inspelade?

Det har jag inte funnit någon dokumentation om, men enligt Mats Berglund så frågade Folkmusikprojektet, som är den samling jag jobbat med nu, intervjuobjekten om det inspelade fick användas fritt, så för det materialet så är det upphovsrättsliga löst. Så är det väl inte med de andra samlingarna, det är inte lika klart där. Det kan vara problematiskt med dem. Nu finns kontrakten som säger att vem som helst får gå och lyssna på det, men frågan är om t.ex. någon efterlevande – många av de inspelade är döda vid det här laget – skulle bestrida att någon har fått tillgång till materialet. Det skulle kunna bli ett problem; det är som sagt en snårskog av juridik hela den där grejen. Det är något jag vet att de jobbar mycket med på Folkmusikens hus i Rättvik.

Det är synd att det skall finnas ett sådant motstånd för att kunna bevara saker.

De kanske tycker att farfar spelade så dåligt, det kan kännas pinsamt att folk skall kunna höra det!

”De sista inspelningarna får ni faktiskt inte låta någon höra”, kan man kanske tänka… Du pratade om att det skulle behövas mer människor för att digitalisera det. Hur tror du möjligheten för att använda crowdsourcing, att ta in ideellt arbetande frivilliga, för att genomföra databehandlingen?

Jag ingår gärna i en sådan grupp! Att spela in och skriva av metadata om inspelningarna är något jag tycker är roligt. Sedan vet jag inte om det finns fler i förbundet som tycker att det vore intressant. Jag går och lär mig fiol hos Mats Berglund, och när jag lärt mig någon ny polska så tycker jag det är väldigt roligt att få reda på så mycket som möjligt om spelmannen som gjort låten.

Då sitter du på en guldgruva i och med arkivet!

Ja, jo, det gör jag ju. Många skulle bli glada av att få sitta och hitta sina egna guldkorn i det här materialet.

Tack för din tid, Björn, och tack för arbetet med arkivet!

Tack själv! Det är minsann en kulturskatt det här. Från Riksarkivet kommer samordningssekretariatet för digitalisering inom en snar framtid med riktlinjer och råd vid den här sortens ljudmigrering, så det kanske bidra med värdefull kunskap och hjälpa arbetet framåt!

okaffisch 6 sept 140822-page-001
Klicka för större version!

Margit Myhr och Erlend Apneseth är två av Norges allra främsta unga folkmusiker ochl ördagen den 6 september gästar de Arvika för att hålla kurs i dansen Hallingspringar och efterföljande konsert. Hallingspringar är den traditionella pardansen från Hallingdal i Norge. En lätt och ledig dans med härligt driv och inslag av explosiva ”kryddor” efter behag. Kom som du är, ensam, i par eller med ett helt gäng kompisar.

Plats:
Västra Sunds Hembygdsgård, Arvika

Tid:
6 september, kl 10:00-16:00

Pris:
450 kr inkl lunch, kaffe och konsert på kvällen. Konserten efteråt äger rum på Rackstadmuséet i Arvika och börjar kl 19:00.

Anmälan:
Anmäl dig till Magnus Thörnblad på 073-181 05 89. Skriv också gärna upp dig på Facebook-eventet!

Kursen arrangeras av Värmlands Spelmansförbund och Studieförbundet Bilda.

 

Kursen i folkmusik för ungdomar på Gammelvala blev en lyckad tillställning med fyra deltagare. Efter att ha övat in två nya låtar så uppträdde de inför publiken på Spelmännens dag med dessa.

kurs_pic_1
Utlärning av låtar på gehör skedde i Brunskogs församlingshem under ledning av Anna Karlsson och Pär Kunze.
kurs_pic_2
Uppträdande på Gammelvalas scen!

Den 20 juli är  det Spelmännens dag på Gammelvala i Brunskog! Därför bjuder Värmlands Spelmansförbund återigen in till en kort kurs i folkmusik, för barn och ungdomar mellan ungefär 10 och 14 år. Kursen riktar sig både till dig som är ny och till dig som varit med på någon av de tidigare kurserna i vår. Alla instrument är välkomna. Lärare är Anna Karlsson och Pär Kunze, som är två riktiga fenor på fioler, flöjter och andra blåsinstrument. Utlärningen kommer att ske på gehör och vi utlovar en stor dos spelglädje och upptäckarlust!

När och var?

20 juli, kl: 12:15 – 13:45 på Gammelvala i Brunskog. Samling utanför Församlingshemmet. Kursen avslutas med Spelmansstämma på Stora Scenen, där vi spelar en låt eller två ihop!

Kursen är gratis och inträde till Gammelvala ingår för kursdeltagare.

Anmäl dig till:

Anna Karlsson, anna-maria.karlsson@student.kmh.se, 076-148 76 66
Pär Kunze, parkunze@hotmail.com, 070-253 04 28

Kurserna arrangeras av Värmlands Spelmansförbund med stöd av Studieförbundet Bilda.

Värmlands Spelmansförbunds Facebooksida så finns det nu bilder från den kurs i folkmusik som hölls för ungdomar under Ransäterstämman!