Folkmusikboken gavs ut 1980 och redaktörer var Jan Ling, Märta Ramsten och Gunnar Ternhag. På omslaget finns en målning av en spelman sittandes på en gärdsgård och några åhörare. Denna målning heter ”Juniafton i Värmland” och gjordes år 1902 av den bohuslänske konstnären Carl Wilhelmson.
Spelmannen är Otto Sahlström och på målningen sitter han och spelar vid en äng utanför Sahlströmsgården i Utterbyn, utanför Torsby. Vem var då denne Otto Sahlström? Riksspelman Håkan Larsson har skrivit en fin artikel om honom, musiken han spelade och även om spelkamrater med mera. Artikeln publiceras nu här på vår hemsida, där den går att läsa i sin helhet.
Tillsammans med detta så publicerar vi även Håkans uppteckningar av låtar som Otto spelade, och visan ”Hör du bror”. Utöver det har vi även också med en låt som benämns ”Skåsk”. Detta är en direkt avskrift ur hembygdsårsboken ”Fryksände Förr och nu”, år 1933. Uppteckningen ingår i en artikel med namnet ”Folkmusiken i Fryksände” och som är skriven av musikdirektören Valfrid Larsson-Näs (kyrkomusiker i Fryksände från 1915).
Stolt och ödmjukt tacksam fick jag vid Riksspelmansstämman i Arvika ta emot hederstecknen – Zornmärket i silver samt ett personligt utformat diplom. Som mottagare av silvermärket får man som bekant även titulera sig Riksspelman.
Jag har förklarat för mina vänner och bekanta att detta innebär en slags legitimation, då man som silvermärkesmottagare har visat prov på att kunna förvalta en genuin spelmanstradition och, naturligtvis, att behärska sitt musikinstrument. I mitt fall är det min morfar – Ivars-Axel – som jag har satt främst av mina folkmusikaliska förebilder. I andra hand kommer hans granne Otto Sahlström, vars efterlämnade musik jag har arbetat intensivt med under det senaste halvåret, och därigenom lärt mig ett dussintal ”nya” låtar från 1800-talet.
I februari hade jag skickat in en intresseanmälan, att jag ville delta i årets uppspelning för Zornmärket. Så småningom blev jag antagen och fick en tid för uppspelning; tisdagen den 25 juni klockan 10.00 i på Ingesund i Arvika.
Efter ett förberedande samtal med ett par sekreterare fick jag möjlighet till enskild övning i en halvtimma före uppspelningen. Sedan blev jag hämtad av en funktionär och förd in i den sal där den granskande och bedömmande juryn satt redo.
Vid Risspelmansstämman fick alla mottagare av Zorns silvermärke framföra varsin låt från scenen. Jag spelade ”Gammal schottis från Utterbyn” som jag har lärt mig av min morfar.
Det ska erkännas att det var rätt pirrigt att stå där och bli mönstrad av fyra par ögon, för att strax därpå bli anmanad att spela. Men jag tog till orda och presenterade de låtar som jag ville spela, och satte igång. På något sätt tog jag mig igenom tre låtar och jag tog mig även tid att berätta om mina musikaliska förebilder och om de valda låtarna. Innan visste ordet av var min tid till ända.
Sedan tillbringade jag dagen som turist i Arvika med omnejd, för att infinna mig på Ingesund igen under den sena aftonen, nu för att ännu en gång få träffa juryn för ett utvärderande samtal. På väg in genom korridoren blev jag uppmanad att ta en titt på anslagstavlan – och tänk – där stod mitt namn bland dagens märkestagare!
Nästa besök hos juryn blev mycket mera avspänt än det förra. Nu var jag prövad och befunnen godkänd att bära titeln Riksspelman.
Det är lätt att bli lite sentimental… Det är i år femtio år sedan jag fick mitt första munspel och det är fyrtio år sedan jag erhåll Zornmärket i bronsvalör. För omkring fyrtiofem år sedan började jag att på allvar spela ihop med min morfar – Ivars-Axel – och därför vill jag nu, postumt, rikta ett tack till honom för den låt-tradition som jag har fått att förvalta.
Jag och min då 88-årige morfar, Ivars-Axel, spelade tillsammans på en släktings födelsedagskalas i februari 1975.
